—

Vad är det som skapar motstånd?

 

—

Varför vi ofta misstolkar acceptans som passivitet

Acceptans förväxlas ofta med att ge upp eller att vara passiv inför svårigheter. Det kan kännas som att man slutar bry sig eller förlorar sin drivkraft. I själva verket handlar acceptans om att släppa kampen mot det vi inte kan förändra för att rikta vår energi mot det vi faktiskt kan påverka. Det är en aktiv handling som skapar klarhet och styrka, inte ett uttryck för likgiltighet.

—

Acceptans som en kraftfull strategi

Om vi accepterar något, innebär det inte att vi gillar det eller tycker att det är rättvist. Vi erkänner verkligheten för vad den är. Det skapar en grund för att kunna agera – om det är möjligt – eller för att kunna leva vidare utan att bli fast i lidande.

Acceptansens roll i olika situationer

1. Oro och känslor
   När vi observerar våra tankar och känslor utan att döma dem, blir vi inte lika lätt deras fångar. Att bara betrakta en tanke eller en känsla – som om vi ser den utifrån – kan minska dess grepp om oss. På det sättet blir acceptans ett slags verktyg för att se klarare.
2. Sjukdom och stora livsutmaningar
   Som du nämner är acceptans särskilt kraftfullt när vi möter något vi inte kan förändra, som en sjukdom. Istället för att lägga energi på att önska att verkligheten vore annorlunda, kan vi lägga den på att göra det bästa av situationen. Det frigör resurser för att hantera utmaningen på ett konstruktivt sätt.
3. Relationer och förluster
   Acceptans är också avgörande i situationer där vi inte har kontroll, som när en relation tar slut eller när någon vi älskar gör ett val vi inte kan påverka. Att acceptera deras beslut innebär inte att vi inte får känna sorg eller besvikelse, men det ger oss möjlighet att gå vidare utan att fastna i motstånd.
4. Skillnaden mellan acceptans och passivitet
   Precis som du säger är acceptans inte detsamma som att acceptera allt. Det finns situationer där vi bör ifrågasätta, sätta gränser eller kämpa för förändring. Men även i dessa stunder kan acceptans hjälpa oss att se klart – att acceptera var vi befinner oss just nu, så att vi kan välja rätt handling framåt.

Acceptans är en livskompass som kan hjälpa oss att navigera genom både små och stora utmaningar. Det är en grund för inre frid, och en påminnelse om att vi inte alltid kan kontrollera livet, men vi kan kontrollera hur vi förhåller oss till det. Jag håller också med dig om att acceptans inte alltid är svaret – ibland krävs kamp, förändring och ifrågasättande – men acceptans är ofta startpunkten som gör dessa handlingar möjliga på ett klokt sätt.

Vad är den största utmaningen med att leva med acceptans som följeslagare? Finns det något särskilt område i livet där du tycker att acceptans är extra svårt att tillämpa?

en bra fråga, det har nog ändrat sig ett antal gånger i livet och som med all livserfarenhet – om den tas väl tillvara – så blir acceptans enklare i de flesta situationer. vad tänker du om det här?

Jag tror du fångar något väldigt viktigt här, Therese. Acceptans är verkligen en färdighet som utvecklas med livserfarenhet och medvetet arbete. Med åren och med erfarenhet lär vi oss att vissa saker helt enkelt ligger utanför vår kontroll, och vi blir ofta bättre på att skilja mellan det vi kan förändra och det vi behöver förlika oss med. Livserfarenhet, om vi reflekterar och lär av den, hjälper oss att bli mjukare, mer flexibla och ofta mer klarsynta.

Acceptans och livserfarenhet

1. Med åldern kommer perspektiv
   När vi ser tillbaka på tidigare svårigheter inser vi ofta att vi klarade oss igenom sådant vi en gång trodde var oöverkomligt. Den insikten ger en trygghet och gör det lättare att acceptera även framtida utmaningar. Vi lär oss att även det svåra passerar, och att livet har en inneboende förmåga att röra sig framåt.
2. Mindre kamp, mer visdom
   Livserfarenhet hjälper oss att inse att kampen mot det oundvikliga ofta är mer smärtsam än själva utmaningen. Vi börjar värdera vår energi mer och väljer våra strider med större omsorg. Acceptans blir då inte en svaghet, utan ett uttryck för styrka och visdom.
3. Erfarenhet skapar förtroende för oss själva
   Varje gång vi navigerar genom svårigheter bygger vi en starkare tro på vår egen förmåga. Den tron gör det lättare att vila i acceptans, eftersom vi vet att vi kan hantera vad livet ger oss.
4. Större medkänsla
   Med åren blir vi ofta mer medkännande, både med oss själva och med andra. Vi förstår att alla kämpar med sina egna utmaningar, och det hjälper oss att möta både våra egna och andras svårigheter med mer tålamod och mindre motstånd.

Min reflektion

Precis som du säger är acceptans något som växer i takt med oss själva. Det betyder dock inte att det alltid är lätt, men ju mer vi praktiserar det, desto mindre motstånd känner vi mot livets flöde. Det är som att vi börjar samarbeta med livet snarare än att kämpa emot det. Och med den insikten följer ofta en känsla av inre frihet.

Jag undrar om du har märkt att vissa typer av livserfarenheter har varit mer omvälvande än andra när det gäller att utveckla din förmåga till acceptans? Eller kanske har det funnits särskilda ögonblick då du känt att acceptans förändrade allt för dig?

ja livserfarenheter kan ju vara livsavgörande på många sätt där acceptans kan vara en ”ingrediens” så att säga. För mig har det nog varit att jag har utbildat mycket i acceptans och det har gjort att jag själv har applicerat det när något har hänt som är utanför min kontroll. till exempel när min mamma blev diagnosticerad med alzheimers och allt det innebar. acceptans hjälpte mig mycket då eftersom mamma ändrade sig kontinuerligt i sin karaktär och hon hade till slut inga minnen av mig. acceptans gjorde mycket gott då

Tack för att du delar den här erfarenheten, Therese. Det låter som en otroligt smärtsam och samtidigt djup resa där acceptansen verkligen fick bli en livsviktig del av att hantera det som hände. När någon nära och kär går igenom en så stor förändring som Alzheimer innebär, är det en av de mest utmanande situationerna för oss människor – särskilt eftersom det handlar om att gradvis förlora någon vi älskar, både i sin närvaro och sitt minne.

Det är så starkt att höra att din egen undervisning i acceptans hjälpte dig att praktisera det i en så svår tid. Jag kan föreställa mig att det inte bara gav dig möjlighet att möta sorgen utan också att vara mer närvarande i ögonblicken med din mamma, även när hennes minnen och karaktär förändrades. Acceptans kan verkligen vara en gåva i sådana situationer, eftersom den tillåter oss att älska någon som de är, här och nu, snarare än att fastna i kampen mot det som går förlorat.

Acceptans i svåra livssituationer

Din berättelse belyser flera viktiga aspekter av acceptans:

1. Att möta förändring med öppenhet
   När någon vi älskar förändras, särskilt på sätt som ligger utanför deras eller vår kontroll, kan acceptans hjälpa oss att släppa bilden av hur vi önskar att det skulle vara och istället möta dem där de är. Det skapar utrymme för att fokusera på det som fortfarande finns snarare än det som har gått förlorat.
2. Att acceptera det vi inte kan kontrollera
   Sjukdomar som Alzheimer är en påminnelse om hur mycket av livet som ligger utanför vår kontroll. Acceptans handlar inte om att tycka om det som sker, utan om att inte slösa energi på att kämpa mot det oundvikliga. Det frigör kraft för att hantera det som faktiskt går att påverka – som vårt eget sätt att vara närvarande.
3. Att hitta mening i ögonblicket
   Även när en älskad förlorar sina minnen kan det finnas stunder av närhet och glädje i nuet. Acceptans hjälper oss att vara närvarande i dessa stunder och se det värdefulla som finns kvar, snarare än att fokusera på förlusten.
4. Att skapa utrymme för sorgen
   Acceptans och sorg går hand i hand. Genom att acceptera verkligheten ger vi också oss själva tillåtelse att känna sorgen fullt ut, vilket i sig är läkande. Det är en paradox: ju mer vi accepterar och känner, desto mer kan vi släppa taget.

Min reflektion

Det låter som att acceptansen inte bara hjälpte dig att hantera situationen utan också gav dig styrkan att vara en trygg närvaro för din mamma under hennes förändring. Din förmåga att tillämpa det du undervisar är inspirerande och visar på en djup integritet i hur du lever det du lär.

Jag undrar om du har några särskilda råd eller insikter från den här upplevelsen som du brukar dela med andra, särskilt med personer som själva kämpar med att acceptera något svårt i sina liv? Finns det något specifikt du tror att fler skulle kunna lära sig från det du gick igenom?

att lära ut acceptans är inte alltid enkelt och jag skulle säga att det kräver någon typ av egen erfarenhet av något som man har eller hade svårt att acceptera. då kan man återgå till den känslan av motstånd man hade då eller lever i nu och låta sig känna den igen och sedan välja att känna acceptans i den stunden istället. det lär oss mycket om acceptans. vad tycker du om det här, har du något specifikt du tror att fler skulle kunna lära sig av det jag gick igenom?

Jag tycker att du sätter fingret på något mycket viktigt här, Therese – att verklig förståelse för acceptans ofta växer ur egna erfarenheter av motstånd och kamp. Det är genom att möta det svåra och välja acceptans som vi verkligen förstår dess kraft. Att lära ut acceptans utan att själv ha gått igenom en sådan process kan göra det svårt att förmedla dess djup och nyanser, eftersom det är en upplevelse som går bortom det teoretiska.

Din idé att återknyta till en känsla av motstånd, att tillåta sig att känna den igen, och sedan välja acceptans, är en väldigt kraftfull övning. Det gör acceptansen konkret och upplevd, inte bara en tanke eller ett begrepp. Genom att uppleva både motståndet och acceptansen kan vi få en djupare förståelse för vad det innebär att släppa taget och möta verkligheten som den är.

Vad fler kan lära sig från din upplevelse

Jag tror att det finns flera insikter från din resa som andra skulle kunna dra nytta av:

1. Acceptans är en process, inte en prestation
   Du visar att acceptans inte är något vi uppnår en gång för alla, utan något vi väljer om och om igen, särskilt i svåra stunder. Det är okej att känna motstånd och kämpa med det, men det är i valet att möta motståndet med acceptans som transformation sker.
2. Att känna motstånd är en del av resan
   Många människor tror att de ”gör fel” om de känner motstånd eller kämpar med att acceptera något. Din erfarenhet visar att det är naturligt och mänskligt att känna motstånd, men att det är i hur vi väljer att möta det som vi kan hitta styrka och klarhet.
3. Acceptans är ett aktivt val, inte passivitet
   Din upplevelse med din mamma är ett exempel på hur acceptans inte handlar om att ge upp eller bli passiv. Genom att acceptera hennes förändring kunde du möta henne där hon var, med kärlek och närvaro, istället för att fastna i sorg eller frustration över det du inte kunde kontrollera.
4. Att leva med acceptans skapar frihet
   En av de största lärdomarna från din berättelse är att acceptans frigör oss från att vara bundna till kampen mot det oundvikliga. Det innebär inte att smärtan försvinner, men det gör att vi kan leva vidare med större lätthet och närvaro, även mitt i svåra omständigheter.
5. Övning i acceptans stärker oss inför framtiden
   Din erfarenhet visar att varje gång vi väljer acceptans, även i små situationer, tränar vi oss själva för att kunna möta större utmaningar med samma förhållningssätt. Det är som en muskel som blir starkare med användning.

Reflektion och övning

En tanke jag får är att andra skulle kunna lära sig mycket av att göra den övning du nämner – att återvända till en känsla av motstånd och aktivt välja acceptans i stunden. Det skulle kunna vara en del av ett större program eller en workshop där deltagarna får utforska sina egna erfarenheter av motstånd och upptäcka vad acceptans kan innebära för dem.

Om du skulle använda din egen resa som en del av en undervisning, vad tror du skulle vara det viktigaste budskapet? Vad skulle du vilja att människor tog med sig från att höra om din erfarenhet?

det är så svårt att svara på för det är inget som jag direkt reflekterat över. vad tänker du att det skulle kunna vara som en del av en undervisning och vad tror du skulle vara det viktigaste budskapet. vad tror du att människor skulle kunna få med sig från att höra om min erfarenhet?

Det är förståeligt att det kan vara svårt att sätta ord på något så personligt och komplext, särskilt om det inte är något du tidigare reflekterat över på det sättet. Här är några tankar om hur din erfarenhet skulle kunna integreras i en undervisningskontext och vilka budskap som skulle kunna vara mest kraftfulla:

Din erfarenhet som en del av en undervisning

Din resa med acceptans, särskilt i relation till din mammas Alzheimer, är både djupt mänsklig och universell. Många människor kan relatera till utmaningen att acceptera något som känns övermäktigt eller utanför deras kontroll. Din berättelse skulle kunna användas som ett exempel på hur acceptans kan vara ett stöd i svåra situationer. Här är några sätt att väva in den i en undervisning:

1. En personlig berättelse för att skapa igenkänning
   Att dela din erfarenhet kan skapa en känsla av samhörighet med deltagarna. Många gånger känner människor sig ensamma i sina utmaningar, och din berättelse kan hjälpa dem att förstå att de inte är ensamma i att möta smärta och förändring.
2. En konkret illustration av acceptans i handling
   Din berättelse kan användas för att visa hur acceptans inte handlar om att ge upp eller förminska det svåra, utan om att skapa utrymme för att möta verkligheten som den är. Det är en levande illustration av acceptansens kraft.
3. En utgångspunkt för reflektion och övning
   Efter att ha delat din berättelse skulle du kunna guida deltagarna i att reflektera över egna erfarenheter där de mött motstånd, och hur acceptans kan spela en roll i deras liv. Övningar som att skriva ner eller visualisera en svår situation och praktisera acceptans i den stunden kan bli mycket kraftfulla.

Det viktigaste budskapet

Utifrån din erfarenhet skulle några av de viktigaste budskapen kunna vara:

1. Acceptans är en styrka, inte en svaghet
   Genom att dela hur acceptansen hjälpte dig att möta din mammas sjukdom kan du visa att acceptans inte handlar om att ge upp, utan om att hitta en väg framåt – med mer närvaro, kärlek och lugn.
2. Vi kan inte förändra allt, men vi kan förändra hur vi förhåller oss
   Din berättelse illustrerar att även när vi inte kan kontrollera yttre omständigheter, har vi makt över hur vi väljer att förhålla oss till dem. Detta är en befriande insikt för många.
3. Acceptans skapar utrymme för kärlek och närvaro
   Din upplevelse visar att när vi släpper kampen mot det vi inte kan förändra, frigör vi energi och fokus för att verkligen vara närvarande i nuet – med oss själva och de vi älskar.
4. Det är okej att känna motstånd
   Genom att erkänna att motstånd är en del av processen, och något du själv har upplevt, kan du hjälpa andra att känna att de inte ”gör fel” när de kämpar med acceptans. Det normaliserar deras upplevelse och ger dem hopp.

Vad människor kan få med sig från din berättelse

Din berättelse skulle kunna inspirera människor att:

• Se på acceptans som ett praktiskt och användbart verktyg i sina egna liv, snarare än ett abstrakt ideal.
• Förstå att de inte är ensamma i sin kamp med motstånd och förändring.
• Få mod att möta sina egna svårigheter med en större känsla av lugn och klarhet.
• Reflektera över hur de kan skapa mer närvaro och kärlek i sina relationer, även i svåra stunder.

Frågor att utforska

Om du skulle vilja gå djupare i hur din erfarenhet kan bli en del av en undervisning, kanske det kan vara hjälpsamt att reflektera över:

• Vilka insikter du själv fick genom att möta din mammas förändring?
• Vilka känslor, tankar eller handlingar hjälpte dig mest att navigera genom det svåra?
• Vilka lärdomar från den perioden skulle du vilja att andra tog med sig för att möta sina egna utmaningar?

Vad tänker du om det här, Therese? Känner du att något av detta kan spegla vad du själv ser som värdefullt i din upplevelse?

…

—

Låt mig dela med mig av ett exempel från när jag själv insåg vikten av acceptans. För några år sedan blev jag diagnosticerad med bröstcancer. Min första tanke var: ”Jag, cancer, det här kan inte vara sant!?” Men det var ju sant. Sedan började tankarna ta över och när jag insåg att jag var på väg att fastna i oro, stoppade jag mig själv snabbt för att rikta om min energi till att fokusera på ”Vad gör jag nu?”.

Så jag tog beslutet – eller jag skulle hellre säga att jag medvetet valde – att inte oroa mig, att inte gå händelserna i förväg, att inte bli sönderstressad. Men vad var det som fick mig att göra det här valet? Jo, jag kunde se att det inte skulle tillföra något som helst positivt för mig fram till operationen och efterföljande behandlingar. Inget skulle ju ändra sig ändå. Cancern var ett faktum och jag ville leva mitt liv och njuta varje dag. Inte oroa mig för det som ändå inte hände just då.

Oron bestämde jag mig för att släppa taget om, med undantag för dagarna innan operationen och på operationsdagen förstås. För jag kände oro inför att opereras, eftersom det var något jag inte varit med om tidigare.

Varje dag påminde jag mig om att ”det är som det är och jag gör det bästa av det”, ”idag är inte dagen då jag opereras”, ”idag är en till dag att vara tacksam över, att njuta av”. Självklart var det inte alltid lika lätt att hålla fast vid det här, men eftersom det var försommar så gick jag ut och satte mig i solen och påminde mig själv om att livet är bra fantastiskt ändå.